För ett tag sedan tog jag tåget till Malmö. När tågvärden kom för att kontrollera biljetterna tog hon min biljett men missade helt kvinnan bredvid mig, trots att hon sträckte fram sin biljett väldigt tydligt och ordentligt.
När tågvärden återigen passerade oss, på sin väg tillbaka genom tåget, sträckte kvinnan bredvid mig återigen ivrigt fram sin biljett, så att tågvärden inte skulle missa den den här gången också. "Det här är ingen biljett, det är ett laddningskvitto", sa tågvärden.
Kvinnan bredvid mig såg först helt förvirrad ut, och började sedan stammande förklara att hon absolut hade betalt för sin biljett och att hon inte förstod vad som blivit fel. Tågvärden gjorde ingen stor sak av det, kvinnan slapp böta, men det var det som hände efteråt som var det fascinerande med denna ytterst banala händelse.
Jag satt ju bredvid kvinnan, och såg därför bara hennes ansikte som en spegelbild i tågfönstret. Men under återstoden av resan satt kvinnan helt tyst och liksom försjunken i sig själv. I speglingen av hennes ansikte såg jag hur hon i minnet gick igenom morgonens alla händelser för att försöka förstå var någonstans det hade gått fel. Det var som att se en film köras om och om igen; inklusive några särskilt intressanta stillbilder och tillbakaspolandet av hela filmen, en liten bit i taget, för att man skulle upptäcka den där lilla men avgörande detaljen som skulle göra hela filmen begriplig.
Inlägg
